Okej, så nu var dagen äntligen här.
Nu är det dags. Nu får det bära eller brista.
Förmodligen har jag tagit mig vatten över huvudet, mycket troligt med tanke på min fattiga historia som bloggerska, men nu ska den här gamla dammiga bloggen tammetusan blomstra till liv igen. Nu ska det bli liv i luckan, fullspäckade inlägg, mängder av uppdateringar och milslånga texter fyllda med välvalda ord.
Nja, okej. Kanske inte direkt så häftigt. Men åtminstonde en liten rad om dagen. Eller i veckan. Eller i månaden.
Eller så.
Jag har saknat att skriva så mycket och det känns som att det skulle ju vara roligt att försöka att hålla er där hemma uppdaterade på vardagens små ting i Skottland.
Fast, nu så orkar jag ju faktiskt inte skriva så mycket mera ikväll. Otroligt skit dåligt av mig eftersom jag precis suttit och predikat över hur det här är min sista chans och att jag ska bättra mig osv osv.
Herregud, jag tror jag har världens sämsta motivation till en blogg. Vem tror jag att jag är som ska kunna upprätthålla det här löftet? Jag bloggar lika dåligt som skottarna plogar snö.
Det här fick bli något typ av inlednings inlägg till vad komma skall, så att säga.
Jag låter bloggen jäsa lite över natten så är den färdig att baka ut tills imorgon.
Ja, så får det bli.
Idag har det i varje fall snöat i Edinburgh. 1 dm. 1 dm snö i Skottland ger dominoeffekten: trafikkaos, försenade bussar, innesnöade pensionärer och stängda skolor. Men vi är ju trots allt i Storbritannien så man kan väl inte begära så mycket mer?
Nu gick Linda och lade sig, så nu blir det väl äntligen lite lugn och ro i hushållet!
Hon bjöd till kvällsfika bestående av rökt ost, feta ost, parmaskinka och salami till mig och Empan för en stund sen. Men nöjd var hon inte efter det, utan Digestive kexen ropade sitt vanliga rop efter henne i köksskåpet.
Digestive kex. På tal om Digestive kex så tror jag att vi har nått någon slags kulm av våran konventering till det "Brittiska livet" på sistonde. Det blir alltid en lika skrämmande och otäck upptäckt när man kommer på sig själv göra eller säga något extremt brittisk. Det har blivit lite för mycket varmvattensflaskor, earl grey tekannor, fika stunder med highland shorbreads & digestive kex, middagar med chicken kievs och coleslaw, "Deeeejvid Lindgren" istället för "David Lindgren" och tvättmaskinstvättningar i köket. Nu brassar man till och med på gasspisen utan större problem och tycker att den ger ju faktiskt en mycket mera "genuin" känsla till matlagningen och även fast att det är något vi slutade att använda på 50-talet i Sverige, så är det ju ganska mysigt att laga mat med gasspis. Eller?
Ja, ni hör ju själva hur pass illa den här situationen börjar bli. Jag är rädd för att det nu kommer att krävas hårda tag innan vi slutar med lösögonfransar, orange spray tan, nyinköpta uggs och ett "Are you alright LOVE" format med läpparna.
Nu får det bli fram med köttbullar, färskpotatis, dill och inbakade flätor. Eric Saade, Chips med dipp och 50 kronors kuponger på Ica Kvantum.
Imorgon lär vi sjunga svenska nationalsången och äta fil med mariekex och banan, i förebyggande syfte för att återkomma i rätt balans här känner jag.
Imorgon ska jag googla en bild på Kung Carl Gustaf och gråta en skvätt.
Skottland må vara blåsigt och fint, grönt och grannt, ha säckpipor och kiltar, höga berg och härlig dialekt,
men Sverige, åh. Sverige.
Det är ändå alltid så skönt att veta vart man kommer ifrån.
Och där jag kommer ifrån, där, där äter vi INTE friterad fårmage eller dricker fatöl kl åtta på morgonen.
I Sverige, där, där äter vi nygräddade kanelbullar och till frukost dricker vi kall, grön Arla mjölk med oboy i dricksglas och skrapar ur den sista chokladen på botten med tesked.
Och det mina vänner, det slår Skottland, varje dag.
...Nu får det vara signerat och slut! God natt!
2 kommentarer
Therese
12 Mar 2013 08:35
Fyra av fem toasts, Kanon kul att du börjat blogga igen!
Marie
14 Nov 2013 12:20
Hej hjärtat härligt att få läsa dina underfundiga ord igen om erat liv där borta .Lycka till med fortsättningen kram
Kommentera